Eftersök av brunsångare. Tobisvik 20/10 2012.
Under hela 2014 har jag mer eller mindre dagligen följt den
amerikanska bloggen ”Biking For Birds”. Bloggen drivs och skrivs av Dorian
Anderson, en forskare på ett universitet i Boston. Han fick nog, inte bara av
sin inrutade vardag utan även av att ständigt åka bil för att komma ut i
naturen för att göra det han tycker är roligast – att titta på fåglar. I
nuläget har han sett strax över 600 fågelarter utan att ens för en sekund eller en meter
använt något annat än sin muskelkraft för att ta sig fram. Detta är en helt
otrolig prestation, inte bara fysiskt utan även psykiskt – alla ensamma mil
under ibland hårda väder- och terrängförhållanden är säkert värre än den rent
fysiska utmaningen. Och 600 arter är mycket även för den bilburna!
Det finns olika syften med att göra en sådan här grej. Dels
är det sannolikt något man själv har glädje av att ha gjort under resten av
sitt liv – att få se så mycket av ett land från cykelsadeln måste ge en oerhörd
tillfredsställelse. Att göra det i samband med fågelskådning gör också att man
hamnar på mer udda och bortglömda platser än om man bara besöker turistattraktioner och städer. Färden för en fågelskådare går så att säga inte rakaste
vägen alla gånger. Resan är viktigare än målet. Jag tycker äventyret är
otroligt häftigt i sig, oavsett om vi inte blandar in själva fåglarna. Inte minst som
Dorian skriver väldigt bra och delar med sig av allt som händer i sin blogg.
Detta har gett mig ny kunskap om hur USA ser ut, var fågelarterna finns och väldigt
mycket annat.
Sen har vi naturligtvis den ”gröna” aspekten. Och det är
såklart den aspekt som har ifrågasatts av vissa, även om det är en absolut
minoritet av läsarna. Dorian använder inget fossilt bränsle själv, men har vid
några tillfällen tältat på avlägsna platser med vänner som tagit sig till
platsen med hjälp av bil (och då haft med tältet de bor i), när han haft
punktering har någon kört reservslangar till honom från någon närliggande stad och
en del andra i sammanhanget inte särskilt intressanta saker. Saken är nämligen
att det aldrig går att göra något helt grönt – då måste man blanda in faktorer
som vad man äter, var man bor, vad man har för kläder o.s.v. Oavsett hur grön
man försöker vara så finns det alltid någon som tycker man kan göra något ännu
grönare. Och det är Dorian mycket tydlig med. Han gör inte detta för att ”vara
helt grön” utan för att visa på ett alternativ. Och att se så många fågelarter
som möjligt – det måste ju samtidigt ge resultat, att bara cykla för cyklandets
skull finns det redan andra som gör. Han vill inspirera andra att cykla ut i
naturen i stället för att köra bil överallt. Att han samtidigt samlar in pengar
till fågelskydd (hittills en bit över 40 000 dollar) tycker jag bara är en bonus i
sammanhanget.
Nog om honom för ett tag. Poängen är att jag blivit väldigt
inspirerad av Dorians år i USA. Jag har dock inte möjligheter, av flera skäl,
att göra något som går att jämföra med hans jätteprojekt. Dels av att min
livssituation inte tillåter mig att ge mig iväg på ett helt års äventyr (jag
har exempelvis två katter som behöver tillsyn) och dels är inte Sverige ett
land som man logiskt kan göra samma sak i. Jag kommer återkomma till varför i
ett senare inlägg, men i princip handlar det dels om storlek och dels om att
mycket av fåglarna i Sverige framför allt ses under flyttning och som
tillfälligt gästande rariteter, medan USA är precis lagom för att hinna runt
och se alla bofasta arter på ett år.
I stället tänkte jag göra ett ”grönt skådarår” i Skåne,
landskapet där jag bor. Då kan jag bo hemma, passa mina katter, ge mig ut på
dagsutflykter – ibland med någon/-ra övernattning/-ar, men ändå inte förändra
mitt liv alltför mycket. Jag kommer alltså att försöka se så många fågelarter i
Skåne som möjligt under 2015 utan att använda bil eller andra motordrivna
fordon. Sannolikt kommer jag kanske åka bil i några andra sammanhang, men för
att fågeln ska få räknas måste hela utflykten, från hem till hem, utföras
cyklandes, gåendes, springandes eller i potentiella undantagsfall med hjälp av
kanot alternativt rodd- eller annan icke motordriven båt.
Och precis som Dorian Anderson kommer jag inte göra anspråk
på att vara ”helt grön” eller bättre än någon annan. Jag gör det för att det
ska bli kul, för att återfinna en glädje i att se ovanliga fåglar - en glädje som jag
tappat bort någonstans de senaste 5-6 åren och för att kanske, och det vore det
verkliga priset, inspirera någon annan att göra något liknande. Exakt vad som händer under året, hur mycket jag har tid och ork och annat att satsa är svårt att säga just nu, men jag ska absolut göra mitt bästa efter de förutsättningar jag har.
I den här bloggen kommer jag skriva om hur det går, lägga
upp bilder från det fantastiskt vackra landskap Skåne är och en del allmänna
funderingar kring både fågelskådning och miljötänkande. Sannolikt en del annat
också. På återhörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar