12/4: Strandpiparfiasko

Strand utan strandpipare. Lomma 12/4

Jag har varit dålig på att skriva grejer här senaste veckorna. Det beror på att jag börjat inse att för att kunna genomföra några längre cykelturer framöver behöver mil snarare än arter just nu. Så därför har jag de senaste två veckorna prioriterat cykling före skådning. Så jag har gjort några bra rundor neråt Höllviken och även österut mot Svedala, men inte stannat särskilt mycket för specifika arter. Men härom dagen såg jag en skärpiplärka (#132) i Klagshamn, vilket var kul. Det är annars en art som kunde ha dröjt till september. Vidare har jag sett helt väntade arter i form av hämpling (#131), skogssnäppa (#133) och fiskgjuse (#134). Den sistnämnda såg jag sträcka österut vid Almåsa öster om Malmö i fredags.

Igår var jag på whiskyprovning i Lund, något jag är med några vänner 2-3 gånger per år. Vi har gjort detta länge och har testat ca 200 olika sorter vid det här laget. Det brukar bli sena nätter och viss promillehalt.

I morse vaknade jag till nyheten om en svartbent strandpipare som sågs i Lomma. Den är ju fullt inom räckhåll men det fanns några faktorer som spelade in. 1) Den stod den på stranden utanför Lomma kustdammar. Det är en vanlig badstrand med massa flanörer, hundar och annat. Min första tanke var - den kommer snart försvinna. 2) Det blåste frisk, nästan hård vind från sydväst. Att cykla dit kunde kanske funka men hem = jobbigare. Och 3) jag hade varit på whiskyprovning kvällen innan.

Timmarna gick och jag noterade via rapporter att strandpiparen var kvar i alla fall 13:45. Oväntat men nu insåg jag att denna chans inte kunde förspillas. Jag åt lite kolhydrater och kom iväg strax efter 16. Medvinden snett bakifrån (turen gick huvudsakligen rakt norrut, vinden var sydvästlig) gjorde att cyklingen (14 km enkel) bara tog 40 minuter och inte kostade mycket kraft. Väl framme mötte jag två skådare som nyss anlänt. Vi hittade ingen strandpipare. Jag gick en bra bit först söderut och sen norrut och såg, förutom några få strandskator, inte en enda vadare. En fisktärna (#135) var en klen tröst. En annan tröst var att hemvägen, i ca 10 m/s motvind snett framifrån, också gick bättre än väntat. Jag är i betydligt bättre fysisk form än för bara någon vecka sedan och hade garanterat fixat turen även tidigare på dagen.

Svartbent strandpipare häckade i Sverige (Ängsnäset i Falsterbo och tillfälligt på Vellinge ängar i Foteviken) fram till ca 15 år sedan. Men den är numera utgången. Enstaka individer ses likväl årligen i både Skåne och andra svenska landskap. Så det är inte kört med arten för i år, dock blir den svår. Det här var både en missräkning och en signal att inte tveka så mycket i fortsättningen.